Hej alla,

lite nyheter från tangentbordet hos den som rattar det tekniska på Synthblogg (= Jocke).

1. Under varje artikel finns lite information om antalet kommentarer, artikelkategori, och så vidare. Numera finns även en funktion kallad “Pusha”, där du, om du tycker en viss artikel är bra, enkelt kan dela med dig av del artikeln till andra via Pusha. Du behöver registrera ett konto där, vilket tar en minut eller två, men alla länkar som postas där som leder hit är vi väldigt tacksamma för!

2. Har du en iPhone? Då kan du numera surfa till en mer optimerad version av Synthblogg, speciellt anpassad för iPhone. Testa!

3. Annorlunda länkstruktur. Låter inte så upphetsande, kanske, men om du klickar på rubriken på en artikel så ser du att länkarna till varje artikel numera är enklare att läsa (och knappa in). Detta gör också att Google lättare hittar hit och därmed kan ännu fler likasinnade synthskallar hitta oss!

Åsikter eller synpunkter? Kommentera gärna!

Jocke

Anfäktad av en allt mer tilltagande synthklubbsabstinens kastar jag ner några funderingar på vad som varit och vad som komma skall. Visst kan man blicka tillbaka på en ganska god period för synthmusik i Skåne? Det har funnits en uppsättning klubbar som tuffat på, månad efter månad men dock med speciella höjdpunkter; minns speciellt samarrangemanget av Neostalgia/FFF/Vogon i slutet av september och säsongsavslutningen med Ich Robot i maj.

Neostalgia, Ich Robot med flera är ett ständigt återkommande basutbud, stommen i den sydsvenska synthscenen, levererat av Steve Nilsson, Nils-Petter Ekwall och andra – vad vore Malmös synthscen utan dessa klubbarrangörer?

En annan pålitlig företeelse är förstås Electrixmas (även om flytten till Malmö inte bara är positiv – Mejeriet var en bättre lokal än Inkonst). Bland årets startfält minns man speciellt Welle:Erdball (alltid lika rätt, alltid lika blippigt) och den fina DJ-bokningen MissMantic och CyberGirl från Club Ultrafoxx (kolla deras spellista!).

Dessutom var vintern och våren 2009 en period då synthscenen kom upp ur Amiralsgatans källarutrymmen och tog på sig en större kostym. På KB anordnades (av Steve Nilsson/Neostalgia?) flera större tillställningar. Front 242 spelade, liksom Nitzer Ebb och den svenska nostalgikombon S.P.O.C.K./Mobile Homes/Elegant Machinery. Bra, mer!

Vad kan man önska sig mer? Tja, hur är det med spelningar med småband? Neostalgia körde en kväll på Deep där nyare band som Dual density spelade; gärna mer. Och hur blir det med Malmöfestivalen? De senaste åren har man kunnat se flera synthband där, men i år ser det väl inte så ljust ut (kan förstås ha missat nåt).

Och hur är det med synthspelningar och -klubbar på andra ställen? Lund, staden med så många synthanor, har väl inget att komma med i dagsläget; stans enda synthställe, Undercut (som dessutom bara var öppet för studenter), tycks ha lagt ner för gott. Helsingborg har jag noll koll på.

Efter en händelserik vecka – Depeche i Köpenhamn följt av en härlig konferens i England – softar jag numera på en lyxig spa-anläggning på västkusten; dagarna fylls av kroppsupplösande ångbastu och annan njutning, men jag ska ändå försöka knattra ner några rader om Depeche Modes konsert i Köpenhamn.

korrespondenterna från synthblogg.se på plats inför Depeche Mode på Parken, Köpenhamn.

Konserten började rätt segt men tog sig efter hand. Massor av folk i olika åldrar (Ludvig och jag var inte äldst, vilket säger rätt mycket), en avslappnad attityd till hedonism – gin och tonic i rejäla plastglas, anyone? – och ett begynnande åskväder som aldrig bröt ut (jag såg två blixtar men det regnade aldrig) gav en trevlig inramning. Den inledande segheten kommer sig förstås av att de körde moderna låtar, låtar jag inte är så värst förtjust i; för att uttrycka det milt tycker jag senaste albumet är riktigt dåligt.

Men efter en stund började de trilla in, klassikerna; tror det började med Fly on the windscreen, sen rullade det på med Strangelove, Never let me down again, Personal Jesus, Question of time, Master and servant, Enjoy the silence, Politics of truth: konserten lyfter. Inga låtar från de första tre albumen – just det, ingen Everything counts -, önskar bara de skippat låtar från de tre senaste också.

Med såna låtar kan man förstås inte komma fel. Ljudmässigt är det stundtals ganska rockigt, Martin Gore har alltid velat vara en man med gitarr, men det står man ut med.

Visuellt är det intressant. Vi stod ganska bra till för att se vad som hände på skärmarna. Jag vet inte om Anton Corbijn varit inblandad den här gången, men det är i varje fall få svartvita korniga corbijnska scenerier.

Istället bjuds vi på halvkinky backdrops till Strangelove

en snygg video till Enjoy the Silence där ingenting händer mer än att killarna går omkring i astronautdräkter

och, vad som kanske är ännu intressantare, en lite råare digital visuell gestaltning av bandet; det är en pixlig åttabitarskänsla över videoflödet i flera låtar som passar bra till Martin Gores och Dave Gahans fårade ansikten: Keith Richards för den digitala eran.

En bra konsert!

Update: här finns låtlistan.

Reznor vinner pris som årets artist på Webby 2009-galan.

Att se mannen i kostym är en mindre chock för undertecknad.

Till och med Nunan är besviken och delar ut två getingar.

Nyss hemkommen från Torsdagskvällen i Arvika (jag struntade i resten av festivalen. Depeche Mode live lockade inte särskilt…)

Jag tar det hela i den ordning jag såg banden:

Trumvärk och slagord: Till en början tänkte jag “vafanerehärnurå?”. Fick lite prettovibbar men sen hände något. Sångerskan Sabina Wärme kan ju verkligen sjunga, och då menar jag verkligen. Otroligt bra röst. Hannes Fredrikson-Francks trummor kompar henne sjukt tajt och det blev faktiskt en riktigt rolig upplevelse att se dem. Ett band jag tänker försöka följa. Läs mer om bandet här.

Casio Kids: Underbart! Otroligt charmigt norskt band med en mix av elektronika och liveinstrument som verkligen har grymt roligt på scen. Kolla in deras musik här!

Detektivbyrån: Jag vet inte jag. Deras spelning var extremt välbesökt och de som var där verkade ha kul. Själv gick jag efter tre låtar, det lät liksom likadant hela tiden.

Mando Diao: Obegripligt tråkigt.

Röyksopp: En av banden jag verkligen hade sett fram emot att se och höra live. Men vilken besvikelse. Röyksopps musik bygger på ganska komplexa ljudbilder och det står klart för mig nu att det inte fungerar live. Åt helskotta för mycket bas och sen var det lite svårt att mötas av de två gigantiska egon som klev in på scenen i form av bandets medlemmar. Trist var det. Robyn gjorde ett tappert försök att få liv i tillställningen, som var extremt välbesökt, men för min egen del håller jag mig till Röyksopp på skiva i framtiden.

Nine Inch Nails: Huvudanledningen till att jag tagit mig till Arvika. En solid och gedigen spelning (Dock inte bättre än giget i Hultsfred 2005) som tyvärr stördes av kringliggande spelningar. Arvikafestivalens område är helt enkelt för litet. Skillnaden i ljudmix mellan exempelvis Röyksopp och Nine Inch Nails är också extremt talande. NIN lät sjukt bra, Röyksopp gjorde det inte.

Vad ska man säga om konserten i K-hamn i går? Splittrat. Violatorlåtarna lyfte det hela. Gitarrgröten blev för stor. Att börja med “In chains”-tja, det är ju inte den bästa låten på nya skivan. Man förstår sig inte på nya skivan. Varför börjar de med de sämsta låtarna och lägger de låtarna som är helt ok på slutet? På konserten var höjdpunkterna “Fly on the windscreen” och “A question of time”, även om jag tyckte det var synd att vi såg så dåligt med massor av danskar framför oss på fel sida av kravallstaketet som inte rörde sig utan snarare blev aggressiva när man försökte komma fram. Sedan var ölen dyr och förbandet kasst.

Konserten hade dock sina höjdpunkter. “Enjoy the silence” och “Policy of truth” var jättebra. Däremot gillar jag inte “I feel you”.

Lyssnar just nu på Speak & Spell. En tanke när man gått genom album o sv är hur mycket folket runt om DM betytt. Det framgår också av biografierna “Stripped” och “Black celebration”. “Stripped” är mycket fokuserad på ljudbilden, “Black celebration” mer runt om och berättar fruktansvärda historier om hur Dave satt bakom ett draperi runt 93 och fick “spoons” med heroin och annat, hur han helt plötsligt vaknade upp på en gräsmatta med nätt och jämnt byxor på sig. (”who’s wearing the trousers?” ). Det jag skulle komma till här var hur mycket då först Vince Clarke betytt, sedan Daniel Miller, Gareth Jones, Adrian Sherwood och Alan Wilder. De tre kvar verkar klara sig dåligt: En sångare med kraftfull röst, en medelmåttig gitarrist som kan göra hyfsade gitariff med lätt frikyrkliga textteman och en revisor som bokar möten (och är melodiskrivarens talesman med omvärlden).

Så är det kanske så arenarocken och U2-andan kommer genom. För att inte då i detta sammanhang glömma Anton Corbijn. Kanske är DM en slags klädhängare, ett skelett, som behöver ett skal och en yttre dräkt för att riktigt fungera? Och på ngt sätt var det det som fattades men samtidigt kanske blev en charm i går. “Nu gör vi vad vi vill och skiter i vad folk säger till oss att vi inte kan det eller det. Nu gör vi ngt. Och folk gillar det också-Music for the masses”!

Kanske var det denna upprättelse de aldrig fick förr-plågade av sin stämpel av att vara pojkar i jumper med lustiga frisyrer som bara spelade blipp-blopp? Så är det inte, men samtidigt är det så. Det roliga var delvis punkattityden, DIY (Do It Yourself) som blev så stor. De tog sin an (arvet från) Gary Numan (som senare visade sig ha Aspergers och det var därför antagligen han bara kunde spela en ton i taget), de tog sig an arvet från DAF, men man undrar om det inte var Daniel Miller som ledde dem in på spåret och att de inte hade haft en susning annars. I vilket fall som helst så var det bätte på “Black celebration”-turnén och “Music for the masses”. “Devotional”-turnén var cool för att Corbijn fick så stort spelrum. -98- var trist. Däremot ångrar jag bittert de konserter jag hoppade över: 90: Violator och 2001 med Fad Gadget!

Annars var det bra överlag, ganska bra och det är klart att det var dyrt för några prickar längre fram. Måste nog säga att både Nitzer och tom Jean-Michel Jarre var bättre nu på våren. Kör det man kan-japp!

Skulle dock vara kul att se DM på en mindre arena och med fokus på det gamla, tex
Everything counts-varför struntade de i den?
Blasphemous rumours (Det ÄR svårt att stava till den…)
See you
Just can’t get enough
Photographic
People are people
Sacred
Black celebration

Däremot var det kul med “Waiting for the night”!

Sedan hade det ju varit kul med:
Ice Machine
Work hard
In your memory
Something to do
Shame

…men då hade vi aldrig hunnit med tåget hem till Lund. För tycker jag Öresundsförbindelserna är skamliga!

Det var kul med Master & Servant-vilket riff. Nästan Rammstein!