Följande ord dyker osökt upp i mitt huvud när jag ska summera Depeche Modes senaste ansträngning, Sounds Of The Universe:

Nej.
Herregud.
Öhh.. va?
Gäsp.
Suck.

Ingen låt fastnar så där omedelbart som de gjorde på Ultra eller Violator för den delen. Låtarna känns istället som kakafoinier av analoga ljud blandade med lite dist, lite gitarrer när andan faller på och sedan Gahan som tveklöst sjunger riktigt, riktigt, bra.

Sounds Of The Universe ger mig samma fadda eftersmak som “Exciter” gjorde.

Bara att sätta sig och vänta fyra år till på nästa skiva, då.

Neostalgia arrangerar releasefest för “Sounds of the universe”. Ur ett utskick saxar vi:

Första timmen kommer nya albumet att kunna avnjutas i sin strålande helhet på lilla dansgolvet.

Därefter serveras allt det bästa av Depeche Mode, på stora dansgolvet, ända till kl. 05!

På lilla dansgolvet serveras god och blandad synth, från då och nu. Allt från glädjesprudlande synthpop till tung EBM.

På ovanvåningen vankas som vanligt
KARAOKE och där kommer ni att kunna sjunga massor av Depeche-hits och en massa annat kul.

Det kommer så klart även att visas Depeche-videos på projektorduk.

HALVA ENTRÈPRISET till alla som går (eller redan är) med i Neostalgias grupp på Facebook, svarar attending till facebook-eventet senast kl. 22:00 på fredag, och dyker upp senast kl. 01:00!

Ordinarie entrépris är annars 80 kr.

Anmälan är inte bindande och vi blir inte arga på er som inte dyker upp trots att ni svarat attending.

Eventet hittar du här. Neostalgias grupp finns här.

tid: fredag 24/4 kl 23-05
plats: Deep, Amiralsgatan 20, Malmö

Underligt nog hade jag på känn att den här plattan inte riktigt skulle fungera… och då har jag inte hört en enda låt ännu förutom ‘Wrong’.

Lite mer fransk coldwave från tidigt 1980-tal: Kas Product är nerviga, ojämna, energiska; krispiga analogblippiga syntar och speedad sång. I sina bästa stunder blir det såhär:

(bägge hämtade från Try out).

De släppte flera album under 1980-talet och splittrades i slutet av årtionden, men har spelat live 2005. Try out (1982) och By pass (1983) finns återutgivna på CD. De figurerar på många samlingsalbum, till exempel So young but so cold: underground French music 1977-1983 (Tiger sushi records).

Bandets hemsida, diskografi med mera på French new wave.

Det franska bandet Ruth släppte ett album och ett par singlar. Albumet innehöll bland annat den här låten, “Polaroïd/Roman/Photo”; ett inte helt oävet exempel på frankofont blippande från 1980-talet.

Albumet är återutgivet på CD

Diskografi på French new wave. Hemsida för bandmedlemmen Thierry Müller. Lite mer information finns på Systems of Romance.

Chicks on speed (är det synth?) i fredags, Elegant Machinery, SPOCK och Mobile Homes på torsdag, egentligen dm-coverbandet “101″ i går…

Sedan Jarre, DM, Nitzer…

Chicks on Speed var på Babel i fredags. Babel-ny klubb för mig-man möttes av ett stort kors på utsidan. Jag var på det när det hette Jeriko när jag var på svensexa för två år sedan. Kul ställe. Mycket techno och electro. Då var Finn dj på lilla dansgolvet.

Chicks on Speed såg jag också för ca 3 år sedan på KB. Då var de ösiga och hade just släppt “99 cents” tror jag. Electroclashen var igång. Modesvängen hade fått upp ögonen för dem med “Fashion”-låten: “Fashion is for fashion people” eller ngt sådant och jag kommer ihåg en intervju i P3 live om att de “speglade modevärlden ironiskt inifrån” eller ngt sådant… De är mycket medvetna art school-kvinnor, känns det som. Gustav trodde att de måste minst ha en fil mag i konstvetenskap och komma från välbärgade akademikermedelklasshem. Dock gjorde de en “ganska bra” konsert-på gränsen till mycket bra, beroende på vad man tänker på och vilken approach man har. Ska man klandra dem för att det blev en aning stelt och långt? Ska man klande dem för att de inte spelade “Warm leatherette” eller är det för synthnördigt? The Normals låt var ju bra och Grace Jones har ju också plockat denna låt, kanske är det från henne snarare än från The Normal?

I vilket fall som helst var ösigt, feministiskt, queer och (kanske?) homo. Massor av tjejer som var medvetna var deras publik och man såg att det lesbiska och det anti-fallocentriska slog genom på alla nivåer. Var t o m “We don’t play guitars!” en “provokation mot det mest fallocentriska instrumentet som finns/fanns”? Var det “en spark i skrevet “mot det “falliska patriarkala rocketablisemanget” med Rollings Stones som målgrupp tex? Eller är det lite övertydligt med urineringar i damskor (på deras video, alltså!) och ett uppvisande av stränginstrument i damskor att ngt annat än “rockvärldens ikläddhet i en manlig struktur” som måste finnas? Måste världen var så komplicerad? Är det inte svårt att hela tiden stå på tå för att ngt kan vara ett yttrande av en “nergörande patriarkal kvinnodominerande genuskonstruktion” eller går det bara att leva? Eller får man ställa frågan utan att vara icke-feminist och kvinnohatare a´ lá “genus-och feminismdiskussionen på humaniora” under tidigt 90-tal? Kanske kom denna diskussion till art school och sex and the city först på 2000-talet eller sent 90-tal?

Funderingar under det att min 2-åriga son tutar i sin kazoo och jag snart ska gå på hans första barnkalas…

Hur var konserten då? Jo: Bra. Ösig, gav en mycket att fundera över, men samtidigt självklar och visst var jag glad och dansade!